Av Douglas Johansson, Stockholms Universitet 2014.
Hjärnladyn suddar ut gränsen mellan föreläsning och föreställning
Få kan stoltsera med ett CV av samma bredd som Jenny Åkermans. Hon har varit och är musiklärare, röstpedagog, författare, kursledare i snabbläsning och minnesträning, tagit kurser i stand-up och improvisationsteater, studerat entreprenörskap, utbildad officiant och diplomerad grafisk formgivare. Utöver allt detta har hon också hunnit med att bl. a. vara ordförande för Mensa Sverige, vilka hon fortfarande agerar talesperson åt, och hon föreläser regelbundet runt om i Sverige.
Jennys bredd återfinns även i hennes föreläsningar. Både vad hon föreläser om och vilka som sitter i publiken varierar. Den återkommande grundstenen är dock alltid hjärnan med dess otroliga möjligheter. Hennes kunskaper inom minnesträning, kommunikation, kreativitet samt mycket mer har gjort att hon ibland kallas för ”Hjärnladyn”. Variationen av de Jenny föreläser för skiftar, som sagt, stort men några av de hon föreläst för eller haft kurs med på senare tid är bl. a. skolor, företag, Försvarsmakten, Systembolaget och riksdagens egna talskrivare.
Att hon har förmågan att föreläsa inom många olika ämnen gör att hon kan, som hon själv uttrycker det, vända sig till den ”stora massan”. Denna variation och flexibilitet gör henne unik gentemot många andra föreläsare. För Jenny är inte det viktigaste vad hon vill prata om utan vad kunden vill få ut av hennes framförande. Hon kontaktar därför alltid kunden så fort hon fått ett föreläsningsuppdrag för att stämma av vad kunden har för förväntningar och förhoppningar om vad åhörarna ska tänka och känna efter hennes föreläsning. Sedan lägger hon upp sin föreläsning utifrån de önskemålen.
För att så bra som möjligt lyckas infria kundens förväntningar och förhoppningar är det viktigt för henne att veta vilka hon föreläser för, tid och plats samt vad publiken har gjort innan och kommer göra efter. Att ta reda på situation och målgrupp är två delar från vad som kallas intellectio inom den klassiska retoriken. Intellectio är oftast den första fasen vid en talsituation där du tar fram de fakta som ligger till retoriskgrund för, partesmodellen, utformningen av talet. Utöver målgrupp och situation brukar man i intellectio också se till vilken talarroll man har samt vilket syftet med talet är. Eftersom Jennys föreläsningar både har varierande teman och publik kan det vara svårt att säga något absolut om talarroll och syfte. Men ett syfte hon ofta har och som hon även är noga med att förmedla till publiken redan i sitt exordium, inledningen, av föreläsningen är - ”min plan är att ni kommer att gå härifrån på rosa moln smått nyförälskade i era hjärnor”. Hon är även noga med att följa upp inledningen på slutet genom att fråga om de känner just detta.
Jenny beskriver den komponerande processen, dispositio, av sina framföranden som att hon till stor del plockar fram redan befintliga moduler med färdiga talavsnitt ur sitt minne och sätter ihop dem efter situation. Hon har alltså flertalet, redan färdiga, moduler att välja mellan. Fokuset ligger därmed snarare på själva kompositionen och dispositionen än framtagande av fakta, inventio, eller språklig utsmyckning, elocutio. Jenny låter istället det språkliga till stor del utformas i stunden, denna mer spontana kreativitet ger henne också tillfälle att skratta tillsammans med publiken.
Jenny har själv utformat en enkel 5-stegsmodell hon försöker efterleva gällande strukturering av sitt framförande. Hennes tillvägagångssätt lyder enligt följande:
Börja → Berätta → Bevisa → Bemöta → Besluta
I hennes början försöker hon få med alla i publiken genom att börja med något som aktiverar. Hon använder ofta uppmaningen – ”räck upp handen alla som har en hjärna”, den relativt självklara handlingsmaningen ger henne också en möjlighet att skämtsamt involvera de som från början inte är välvilligt inställda och därmed inte följt uppmaningen. Sedan följer de andra fyra stegen i ordning, detta upplägg ger en tydlighet. Något Jenny anser vara väldigt viktigt då åhörarna absolut inte får känna sig obekväma, något som de lätt kan göra om de blir överraskade på ett felaktigt sätt.
Efter framtagande och komposition av talmaterial, som till stor del sker genom de moduler med sedan tidigare färdigt tal hon förfogar över, kommer kanske det mest intressanta – hennes agerande på scenen, actio och pronuntiatio i retorikens partesmodell. Under föreläsningarna vill Jenny med glöd förmedla en rolig vi-känsla med mycket positiv energi och en hel del skratt. Av det få minuter inspelat material jag själv tagit del av från hennes föreläsningar får man snabbt känslan av att föreläsningarna nästan kan gränsa till föreställningar. Jenny menar också själv att gränsen mellan dessa ofta är vag när hon föreläser och att här göra en koppling till hennes tidigare skådespelardrömmar känns inte alltför avlägset.
Hon är en medveten aktiv användare av humor som retoriskt vapen med sin utformning av språk, kroppsspråk och kanske framförallt sin röst. En viktig del för att nå den komiska effekt som eftersöks är tajming eller kairos som man talar om inom retoriken. Enligt Jenny är inte hur hon ser ut, går eller står något hon tänker på under en föreläsning. Det primära är glöden och vad hon förmedlar, här gör hon en talande koppling till hur en musiker agerar när den spelar ett stycke.
Med den kunskap vi nu har om Jenny som talare med hennes fokus på att få med alla lyssnare, absolut inte få dem att känna sig obekväma, förmedla en positiv vi-känsla och få dem att bli nyförälskade i sina hjärnor. Att detta sker genom att vara underhållande för publiken och med energi samt humor förmedla sitt budskap gör att kopplingar kan dras till den klassiska retorikens talform, genus demonstrativum, det festliga talet. Sett till den klassiska retoriken skulle hennes föreläsningar kunna ses som ett argumenterande och övertygande lovtal till hjärnan och dess prestationsförmåga.
Under vårt samtal pratade vi om ifall hon upplevt skillnad i bemötande och om talsituationen förändrats efter att hon varit ordförande för Mensa Sverige, då detta inte sällan förändrat bilden på hur åhörarna ser på henne inför talsituationen, hennes primärethos. Jenny berättade att hon tidigare inte brytt sig särskilt mycket om hur den som pressenterat henne uttryckte sig men att hon nu mer gärna vill att Mensa lämnas utanför om inte föreläsningen kommer att ta upp det på något vis.
”Hjärnladyn” imponerar stort med hur retoriskt väl hela hennes föreläsningsprocess är uppbyggd. Ur en retorisk synvinkel gör hon väldigt mycket rätt, kanske mer än vad hon själv är medveten om. Att hon får lyssnarna att bli nyförälskade i sina egna hjärnor med glädje och positiv vi-känsla på ett underhållande vis gör att man inte blir förvånad när hennes föreläsningsförfrågningar ökar varje år. Efter vårt samtal kan jag känna att Jenny blivit en retorisk förebild, utan att egentligen ha sett henne föreläsa(!) – det måste vara ett imponerande primärethos om något!
